TVNÖRD

Jag blir så sur!

Här har man gått upp astidigt (ja, halv tio är astidigt om man är så trött att man inte vill något hellre än att somna om), ansträngt sig genom att sminka sig och valt kläder. När jag precis skulle gå (skorna var snörade på fötterna) slog tanken mig att jag borde kolla facebook (kanske är jag synsk) för att se om lektionen är inställd. TROR NI INTE ATT DEN ÄR INSTÄLLD DÅ? Åhhhh, jag orkar inte! Jag kan ju inte direkt gå och lägga mig igen, jag är ju sminkad och klar, redo för dagen. Våra lärare är verkligen sjuka typ jämt.

Så vad ska jag göra? Jo jag tänker krypa ner i soffan med kaffe och kokta ägg och titta på Smash istället. GRYM serie. Typ asbäst. Fast jag är fortfarande arg.

Hej!

Idag har jag haft min ena tenta! Jag tror att det gick bra. Efter det satt jag och två till och skrev klart alla termer till lördagens tenta. Nu har jag tre dagar på mig att memorera 19 sidor. Yeay vad kul det känns!

Jag har förresten kommit fram till vad jag vill arbeta med. Jag vill bli book editor! Jag har faktiskt bestämt mig nu. Jag har till och med hittat en ettårig utbildning som skulle kunna hjälpa mig att få in en fot i förlagsbranshen. Tyvärr verkar det rätt svårt att komma in på den, men inget är väl omöjligt? Jag tänker iallafall söka efter min utbildning är klar. Detta innebär också att jag måste läsa Engelska B och C- men det blir nog bra!

Här är en kortfattad kursinformation:

Förlagskunskap, 60 hp

 

Utbildningens syfte är att förbereda för arbetsuppgifter inom förlagsvärlden. Utbildningen ger grundläggande kunskaper om svensk förlagsverksamhet, om dess organisation och verksamhetsformer, om dess roll i samhället och om rättsliga och ekonomiska styrmedel samt dess relation till andra medier.

Upplysningar lämnas av [email protected]

Se även www.historia.su.se; Utbildning; Avancerad nivå; Enstaka kurser

Historiska institutionen Universitetsvägen 10 D, plan 9 www.historia.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=4851

 

Vad tror ni? På riktigt alltså?

Imorse vaknade jag och kände förändringens vindar. Hela helgen har jag känt mig deppig. Men i morse var det liksom som att något hade förändrats och jag kände igen mig själv igen. Härligt! Jag vet inte om det beror på att jag inte är en person som klarar av att vara deppig en längre tid. Skit samma, I'M BACK BABY!

Imorse fick jag också en plötslig ingivelse om att jag MÅSTE börja träna. Nu jävlar är det slut på soffpotatislivet. Jag kommer att ha skola ca 2ggr i veckam framöver och jag ser liksom framför mig hur jag kommer spendera resten av dagarna i soffan framför tvn med chipspåsen på magen och jeansen uppknäppta. THAT WILL NOT DO! Neeheej du. Nu jävlar ska jag bli FIT.

Hej på er. Det var ett tag sedan jag skrev nu. Idag har jag känt mig väldigt deprimerad/känslosam. Jag som typ aldrig är känslosam (på riktigt). Jag skulle nog skylla det på en kombination av att jag har slutat snusa (vilket är sjukt jävla deprimerande), pms, och att jag har två tentor nästa vecka (vilket gör mig väldigt deppig också). Gabbe kom igårkväll och när han skulle åka hem idag (för att han ska jobba imorgon och helgen, blev jag jätte arg. När han gått så hade jag verkligen lust att gråta. Tyvärr kan jag ju typ inte gråta (seriöst jag försökte verkligen), så inte en endaste lilla tår kom fram. Så jag nöjer mig med att matstrejka. Jag har bara ätit två mackor idag och är inte ens hungrig så jag ska straffa min dumma kropp genom att svälta mig själv!

Hehe nejdå. Men seriöst Bläääää vad trist allting är just nu.

Hejdå.

Hello. I förrgår gick min mobil sönder. Ja, den har ju varit lite ostadig det senaste året (en röd lampa lyser som säger att minnet på sim-kortet är fullt fast det inte är det) men nu helt plötsligt slutade smsfunktionen att fungera. Jag kunde varken få sms eller se smsen jag skickade, vilket gjorde det omöjligt att veta om det skickades eller inte. Internet har jag inte kunnat använda på någon vecka (det låser sig och kommer fram någon ruta som säger att det måste avslutas). Det enda som i princip fungerade var att ringa och ta emot samtal. Och det är ju fine om man inte betalar fett med pengar varje månad för att kunna utnyttja smartphone funktionerna.

Iallafall, jag fick lite smått panik och åkte ner på stan igår för att se om jag kunde fixa en ny telefon. Det gick efter lite tjat (eftersom det var 3 dagar kvar tills jag kunde förlänga abonnemanget...skräll.) och därför är jag nu en stolt ägare till en vit Ipone 4S! Jag fixade till och med ett billigare abonnemang. Jag berättade nämligen att jag tycker att det är märkligt att jag betalar 100 spänn i månaden för internet när ingen annan i värden typ behöver göra det.

Så jag sprang i princip hem och slet upp telefonen. Det tog typ 10 minuter att fatta hur man öppnade simkortsluckan (jag var tvungen att googla). Det andra jag gjorde var att skaffa Spotify premium. Jag kände liksom att hallå, ska jag ha en dyr bra smartphone så ska jag ju kunna lyssna på vad jag vill, hur lätt som helst. 100:- i månaden är ju inte så dyrt då.

Nej. Nu ska jag laga lite lunch, sedan måste jag packa ihop lite grejer. Jag ska nämligen till Västerås idag och träffa Gabbe.

Bye!

Hahaha alltså snälla människor, läs detta (även om ni inte är intresserade eller vet vad Skyrim är):

Hämtat från http://wwww.skyrimownsme.wordpress.com/tag/brother-verulus/

Dead Body? Gimme Some! Yum!!!

 

I would eat human flesh to win the ultimate prize. Not even the ultimate prize. A rather average prize in fact.

I’ve just finished fulfilling the prerequisites to obtain another Daedric artefact: Namira’s Ring. Turns out I

have no scruples when it comes to shit-hot bling.

When weirdo Eola bade me lure the priest of Arkay from Markarth to Reachcliff Cave in order to “feast on his flesh,” I didn’t really know how much I would be expected to do.  I sort of thought, I bring the guy, I get a juicy reward, they do what they have to do.

Luring Brother Verulus was the easy part. Actually, it wasn’t that easy, because the fecker didn’t fall prey to my previously mentioned awesome speech-craft skill, nor could I intimidate him. It’s like he knew I was a Harbinger, and I don’t mean leader of the Companions (which I am), I mean portent-of-doom type harbinger. In the end, I had to bribe the jittery sod a whopping 684 septims (or thereabouts- I have amassed so much gold at this stage it actually didn’t hurt me too much). No. It was the fact I had resorted to bribery that stung.

But not as much as what I would have to do next.

Post-lure, Eola is like, right, now kill him so we can scoff his ass. She doesn’t really say it like that, in fact she says it quite sensuously, her tone belies the true horrible face of the crime she is asking me to commit. Speaking of asses, I will never forget when I was a little girl, how I was forbidden to enter my mother’s bedroom, but being the kind of person who does what she’s told not to do , I used a little-girl-levelled sneak skill from a very early age and stole in. Perusing her bookshelf, I happened upon the book “Alive” which recounts the shocking conditions a Uruguayan frugby team had to endure to survive after crash-landing in middle of the Andes in the depths of a harsh Winter. Yep, they ate their compadres. They really had no choice. I knew the gist of the tale, I think it must have been coming out on film, because everyone was talking about it. Anyway, I really wanted to read a description about eating people, because I was morbid that way aged what, seven or something, so I flicked through it until I got to a moment where one of them has to cut “slivers” of flesh from the frozen buttocks of friend and/or relative.

Well, I don’t think I ever felt so nauseous reading something (except maybe in American Psycho years later, when a prostitute is sawn in half after having a rat forced up her, only for it to emerge, gore covered, from her duodenum. I think I actually puked). (Having said that, it’s been so long since I read it I possibly could have imagined the whole sequence). (Nevertheless, I highly recommend it)!

So I say okay, and totter over to Namira’s altar, upon which lies Brother Verulus, who must be challenged mentally since he acquiesced to rest on a bloodied slab to have a kip before “dinner.” Putting two and two together, and coming up with zero, he was snoozing quite happily: I was unable to wake him.

Then I somehow mustered the will to kill the poor innocent priest. Something I would rarely ever do in a game. And yes, then I began eating him.

“Wow, I am so impressed with your eating skills,” coos Namira’s disembodied voice, “here, take my ring, champion of eaters, behold its FANTASTIC power.”

A bit disappointed that its fantastic power included giving the wearer the ability to sustain themselves on corpses, I thought there’s no way I can repeatedly do this, EVEN THOUGH IT’S NOT REAL.

So I reloaded and chose to NOT eat Brother Verulus, but rather kill everyone else residing in the gruesome coven. They deserved death!

Brother Verulus wakes up when it’s all over and he’s like, woahhh! Ehhh… WTF!?

And I’m like, yeah!

And he’s like, here’s some gold!

As a feeling of intense boredom befell me when I realised what my alternate prize was for doing the right thing, I felt a moment of dread- was I really considering replaying the whole sequence again, just to have a unique prize?

But then a message popped up that I’d failed this quest and a feeling of absolute horror at this great no-no stamped out any apathy slowing my decision making process down.

RELOAD.

Blah blah blah arrgghh! Noooo! Don’t kill m-  Mompf! Mompf! Belch!

Oooh, thanks for the ring.

And so another Daedric artefact comes into my possession. I now have the Molag Bal (great for getting ones follower <at the moment, Kharjo> to fill up soul gems on the side), the Wabbajack (only used it a few times and not as much fun or effective as I thought), the Dawnbreaker (I like this one!), the Sanguine Rose (awesome staff that summons a Dremora to fight for you) Mehrune’s Razor (crap) and…okay, I can’t remember if I have any others.

I sit there for a bit, dazed. Have I made the right decision? Do I really  need to complete ALL missions? Do I really need ALL the artefacts?

I decide I do. In Oblivion, I completed all of the Daedric quests in order to get the Oghma Infinium, a seriously awesome skill book that was worth the pain. And even if nothing awaits me at the end of this long, laboured path, it’s certainly…interesting.

I switch channels to watch “Downton Abbey” while I recover.

Jag dog av skratt när jag läste det här! Så otroligt roligt eftersom jag satt och tänkte EXAKT samma sak. Spelet har nu stått på paus i ca en kvart medan jag funderar på huruvida jag ska döda den stackars prästen och äta honom för att få ett pris. Åh vad svårt.


Äh, jag gör det.

Imorgon är det dags för tenta i engelskagrammatik klockan åtta på morgonen (hur i h-vete ska jag orka upp så tidigt?!) och jag är faktiskt rätt nervös. Jag menar, hur mycket kan man egentligen förbereda sig inför ett grammatikprov? Det känns lite som att antingen kan man, eller så kan man inte...

Ja det var allt jag hade på hjärtat. Hahaha. Kul tjej!