TVNÖRD

Jag och Elsa håller på att betar av alla filmer på Oscar-listan. Vi har nu sett alla filmer utom The Artist. Igår såg vi Extremely Loud & Incredibly Close. Jag har faktiskt nästan lite svårt att sätta ord på vad jag tyckte om denna film. Jag vet iallafall att vi grät oss igenom större delen av filmen, och när vi inte grät, så skrattade vi. Efter att den var slut gick jag in på imdb.com för att se vad det fått för betyg och vad andra människor tyckte om den. De flesta var negativa och klagade på att huvudrollen var jobbig eller att de använt sig av 9/11 enbart för att väcka starka känslor, och indirekt menade dem att man utnyttjat sig av en hemskt händelse. Jag håller inte alls med. Extremely Loud & Incredibly Close handlar inte om 9/11 utan om en Autistisk pojkes kamp för att försöka finna klarhet i sin tillvaro utan sin pappas ledande hand. Sedan undrar jag hur man kan klaga på att man använder sig av en hemsk händelse i utnyttningssyfte. Det har filmskapare gjort i alla tider! Kanske är det för att 9/11 ännu inte känns helt i det förflutna, eller att amerikaner är känsligare för denna händelse än judeförintelsen under andra världskriget. Det kan man ju inte helt klandra de för heller, jag kan tänka mig att 9/11 kommer att finnas med i många filmer, i många många år framöver.

Handlingen är en aning orealistisk, visst, men då undrar jag hur människor kan se War Horse, eller Forrest Gump utan att klaga på realismen. Det är en fiktiv film, den är inte baserad på en sann historia. Det är en film  som försöker väcka känslor så det är klart att man kan tycka att det är obehagligt om man inte har några. Jag upplevde det som en saga, och jag drogs in i berättelsen utan att egentligen ifrågasätta handlingen. Är det inte därför vi älskar film?

Jag tyckte att kinematografin var fantastisk, bilderna av New York sprakade av färg och jag ville bara ta mitt pick och pack och flytta dit. Pojken var med i varenda scen utom möjligen en, när mamman pratar med pappan under attacken. Det är ganska fantastiskt av en kille som aldrig tidigare varit med i en film. Jag var fängslad av hans prestation, han lyckades verkligen fånga mig, och jag tror att det på grund av honom som jag kände så stark för allt som hände i filmen. Ju längre in i filmen, desto starkare blev känslorna, och scenen med den "sista black" var fruktansvärt sorglig.


Det är ingen komplicerad film i huvudtaget, det är ett ärligt försök att berätta en rätt alldaglig historia ur ett annorlunda perspektiv. Den vill skapa känslor, och den lyckades. Jag förstår inte hur man kan se denna film och inte gripas med.