TVNÖRD

Jag hatar människor som vill fram före alla andra. Människor som skryter om att de minsann ska nå toppen, även om det är ensamt är uppe. Jag ser inte det som ambition. Jag har aldrig satt upp höga mål för mig själv. Det beror inte på dåligt självförtroende utan snarare för att jag enbart prioriterar saker som jag tycker är kul. För mig är det viktigaste att tycka om det man gör. Varför är pengar och status så fasansfullt viktigt för en del människor?

Jag hatar också människor som ska tränga sig in på bussen innan man ska kliva av, eller på tåget. Jag avskyr människor som helt saknar empati, och jag avskyr männisor som bara glor när någon behöver en hjälpande hand. Det kan vara enkla saker. Som exempel kan jag ta en situation som hände idag. En kvinna på tåget skulle gå på toaletten, den var ledig utan att hon förstod det. Kupén var full och folk satt och glodde på henne där hon stod. VARFÖR kunde inte bara någon säga till henne att toaletten var ledig? Ett annat exempel var i morse när jag tappade ut kaffe på pressbyrån, på hela golvet och på mig själv. Ingen människa frågade om jag behövde hjälp. Istället glodde hela butiken på mig som om jag var en misstänkt rånare. Ett tredje exempel är en kille på bussen häromdagen som tappade sina vantar på golvet. Ingen människa talade om detta för honom.

Nu måste jag inflika att jag självklart talade om för killen att han tappade vantarna och att jag skulle ha sagt till kvinnan vid toaletten om det inte var så att jag satt i andra änden av vagnen. Men ändå, det kanske inte är en godkänd anledning det heller.

Vi människor lever så jävla korta liv. Varför kan vi inte sluta upp med att låtsas som att folk omkring en inte existerarar. Är det inte det livet går ut på ändå, att göra något värdefullt som inte enbart gynnar sig själv?