PUBRUNDA.
Ja som rubriken antyder så är det pubrunda för hela skolan idag. Jag är förmodligen den enda som inte är med. Tråkig kan tyckas. Men jag orkar inte. Fest i all ära men det är onsdag och jag börjar klockan tio imorgon. Jag behöver min sömn! Plus att jag känner mig lite halvkrasslig fortfarande, förkylningen har inte riktigt gett med sig.
Nej hörrni jag tror att jag har blivit gammal.
Förresten häromnatten höll jag på att dö. Av mig själv ska tilläggas. Jag vaknade nämligen ca halv ett på natten av ett högt ljud, det lät exakt som att någon kastade in en sten genom fönstret och att det gick i bitar. Min reaktion? Jag skrek.
Inte ett litet skrik, nej nej. Utan ett hjälp-jag-håller-på-att-torteras-till-döds-skrik. Jag lovar att jag väckte hela grannskapet. Iallafall, jag ställde mig upp ur sängen, skrek två dödsskrik, drog på mig byxorna, darrade som ett asplöv och gick sedan mot vardagsrummet. Mot ljudet. Jaha. Ja det var ju smart Jenny. Men jag lovar, min rekation hade ingen tankekraft bakom sig utan jag reagerade enbart av ren instinkt.
Där gick jag iallafall ensam- mot en säker död. Kollade alla fönster. Inget trasigt. Ingen människa i hallen. Gick tillbaka, passerade badrummet och kikade in för att se om mördaren kommit in den vägen. Fönstret var helt. På golvet däremot såg jag en lite rund metallring. Ignorerade detta och gick och la mig igen med jeansen på, tänkte att det var bäst att vara förberedd om mördaren bestämde sig för att komma tillbaka. Kunde inte somna på hela natten, somnade halv sju på morgonen. Darrade och svettades igenom hela natten.
Klockan ringde åtta. Först då när jag gick upp insåg jag att den där metallringen i badrummet var orsaken till hela panikattacken. Den hade lossnat från spotlighten i badrumstaket , förmodligen studsat på handfaten och sedan ramlat ner på golvet. Jag provade att kasta den i marken och visst, det lät förjävligt.
Ja ni inser ju hur STÖRT paranoid och mörkrädd jag är. Jag klarar inte av att bo här, i den här stora lägenheten själv, det är ett som är säkert.
Lägenhet sökes JAJA.
Men det som är mest förvånandsvärt; varför ringde inte någon polisen? Eller kom och knackade på för att se om jag levde? För seriöst, INGEN kan ha missat mina skrik.
Obehagligt.
Nej hörrni jag tror att jag har blivit gammal.
Förresten häromnatten höll jag på att dö. Av mig själv ska tilläggas. Jag vaknade nämligen ca halv ett på natten av ett högt ljud, det lät exakt som att någon kastade in en sten genom fönstret och att det gick i bitar. Min reaktion? Jag skrek.
Inte ett litet skrik, nej nej. Utan ett hjälp-jag-håller-på-att-torteras-till-döds-skrik. Jag lovar att jag väckte hela grannskapet. Iallafall, jag ställde mig upp ur sängen, skrek två dödsskrik, drog på mig byxorna, darrade som ett asplöv och gick sedan mot vardagsrummet. Mot ljudet. Jaha. Ja det var ju smart Jenny. Men jag lovar, min rekation hade ingen tankekraft bakom sig utan jag reagerade enbart av ren instinkt.
Där gick jag iallafall ensam- mot en säker död. Kollade alla fönster. Inget trasigt. Ingen människa i hallen. Gick tillbaka, passerade badrummet och kikade in för att se om mördaren kommit in den vägen. Fönstret var helt. På golvet däremot såg jag en lite rund metallring. Ignorerade detta och gick och la mig igen med jeansen på, tänkte att det var bäst att vara förberedd om mördaren bestämde sig för att komma tillbaka. Kunde inte somna på hela natten, somnade halv sju på morgonen. Darrade och svettades igenom hela natten.
Klockan ringde åtta. Först då när jag gick upp insåg jag att den där metallringen i badrummet var orsaken till hela panikattacken. Den hade lossnat från spotlighten i badrumstaket , förmodligen studsat på handfaten och sedan ramlat ner på golvet. Jag provade att kasta den i marken och visst, det lät förjävligt.
Ja ni inser ju hur STÖRT paranoid och mörkrädd jag är. Jag klarar inte av att bo här, i den här stora lägenheten själv, det är ett som är säkert.
Lägenhet sökes JAJA.
Men det som är mest förvånandsvärt; varför ringde inte någon polisen? Eller kom och knackade på för att se om jag levde? För seriöst, INGEN kan ha missat mina skrik.
Obehagligt.
Kommentarer
Postat av: Rebecka
Nej men herregud lilla vän, vad jobbigt att det är så läskigt. Du kommer väl ihåg att kolla efter andra lägenheter? Tror du slipper en stor trea iaf som studentboende ;)
Hoppas att du hittar något annat snart som det är lite lättare att somna i. Du är alltid välkommen här hemma såklart! (Känns lite komiskt att erbjuda dig boende i dina föräldrars lägenhet men ändå haha.)
Hoppas att du kan sova gott inatt!
Trackback
