En liten berättelse om mig.
Jag får ofta höra att jag är störd eller knäpp. Missförstå mig inte, det är inte illa menat utan bara en spontan reaktion till hur jag beter mig ibland.
Jag får ofta höra att jag är svår att komma nära, sluten. Ingen kommer innanför mitt skal utan min tillåtelse.
Nu ska jag berätta en liten berättelse om mig. Vem jag är.
Jag tog en promenad idag. R var på jobbet och efter tre timmar ensam blev jag väldigt uttråkad. Jag är onormalt sällskapssjuk som jag har nämt tidigare. Jag började fundera, loggade in på facebook, satte på tv:n, deppade. Jag tyckte väldigt synd om mig själv. Tillslut fick jag nog och tog R:s underbara jacka, min ipod och gav mig ut på en promenad. Jag gick ut, satte på min bästa musik och såg mig omkring. Det är fascinerande vad musik kan göra med mig.
Jag värderade omgivningen. Började gå. Musiken började spela och jag försvann in i min egen värld. Min underbara fantasivärld som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Världen där jag står i centrum, där allt, exakt allt kretsar runt mig. Låttexterna etsades in i huvudet och jag tittade på bilarna som svischade förbi, log ett sorgset leende mot dom. Glatt när låten var glad. Jag förväntade mig att i vilken sekund som helst så skulle en bil stanna, någon skulle gå fram till mig och ge mig en stor kram. Säga att han förstår mig, att han vet hur jag är utan att jag behöver berätta det för honom. Sedan skulle vi leva lyckliga resten av livet. Rida iväg mot solnedgången.
Jag nådde fram till lögarängen. Rihannas låt Russian roulette började spela och jag kisade mot de snötäckta kullarna. Började springa. Nådde fram till snön, tog ett stort skutt och landande i ca 1 meter snö. Jag skrattade. Slängde mig i snön. Där låg jag stilla och stirrade upp mot himlen och kände mig som världens lyckligaste varelse. Sedan tog batteriet slut i ipoden, den blev tyst.
Magin bröts. Där låg jag, en 24 årig tjej i en meter snö med ett löjligt flin på läpparna. Ett gammalt par gick förbi och tittade misstänksamt mot mig. Jag klev upp. Kände mig dum. Sedan tänkte jag "WTF" log mot dom och tog sats. Jag sprang som en galning över snön. Ca 10 meter klarade jag, sedan blev det för jobbigt. Skakade av mig snön och gick långsamt tillbaka till cykelbanan.
Jag vet vad ni tänker. Att jag är störd. Jag vet redan det! Men jag älskar det. Jag älskar att jag är en människa som kan slänga mig i snön utan att bry mig om omgivningen. Jag älskar att jag har fantasi och jag älskar att jag är jag.
Jag har svårt att låta andra människor komma nära mig. Jag litar inte på folk och jag dömmer snabbt. Jag tänker aldrig låta någon förändra mig, jag tänker alltid vara den jag är, tjejen som slänger sig i snön och hittar på egna historier i huvudet. Det är mycket roligare så.
Prova.
